Sagostund.
1Nu ska jag berätta en saga.
Sätt dig till ro och luta dig tillbaka, så ska jag ta med dig till denna saga som kommer öppna upp dina ögon och se en helt annan värld.
Den tunga stenen på lilla grodans rygg var något grodan lärt sig att bära på.
Det spelade ingen roll hur ont eller hur obekväm den må vara.
Grodan bar på den så länge att hon fick hemska sår från stenen.
Ni kanske undrar varför grodan valde att bära på en stor tung sten.
Det började med när grodan var ett liten grodyngel.
Hennes föräldrar syntes inte till någonstans.
Dem hade flyttat till en annan damm.
Lilla grodan var så full av liv, lek och glädje.
Hon älskade att leka i dammen och vara med sina föräldrar.
Först så var den där stenen ett ynka litet sandkorn som hade grävt sig fast på hennes rygg,
Och den växte bara större och större.
En regnig natt så kom det två abborrar som tog grodans föräldrar från henne.
Grodan blev förvirrad, rädd och ledsen.
Ett till sandkorn kom och borrade in sig på grodans rygg,
Hon anklagade sig själv för att föräldrarna togs från henne.
Lilla grodan fick byta damm och bo med en stor grodfamilj.
Med åren som gick så började hon få känslomässiga band med den andra familjen,
Hon var trygg för tillfället,
Men vissa nätter så grät hon och saknade sina föräldrar.
Hon utvecklade en sån aggression mot sina föräldrar,
Fotografier, saker och brev blev förstörda när hon avreagerade sig.
Hennes kärlek blev till hat.
Under dem åren så hade sandkornen blivit hårdare och större, nu var dem lika stora som en ärta.
Grodan var så förvirrad, hon ville ha tillbaka sina föräldrar, men ändå inte.
Hon visste inte om hon kunde lita på dem.
Hon var rädd.
Hon hatade sig själv.
När grodan var 9 år så ville hon dö.
Hon hade så ont nu för stenen tryckte så hårt.
Hon fick begränsade förmågor, hon kunde inte hoppa lika högt som alla andra grodor, eller hänga med i lekar.
Ju längre tiden gick så växte grodan upp med att bära på den där stenen som också växte hela tiden.
Hon sökte närhet och uppskattning, den närheten och trygghet hon inte kunde få från sina föräldrar.
Det resulterade i ytterligare att stenen växte till,
Hon blev lurad av en padda som utnyttjade henne till sin egen njutning.
Grodan ville återigen dö.
Det var många grodor och fiskar runt omkring henne,
Men hon kände att ingen av dem skulle förstå hennes smärta.
Hon undrade flera gånger varför ingen kunde se stenen som långsamt krossade henne.
Åren gick, och när grodan nästintill gett upp så mötte hon en svan familj uppe på ytan.
Nyfikenheten drog henne till att observera dem.
Svanarna märkte av att det var en groda som satt och kollade på dem, men dem lät henne hållas.
Varje dag så vågade grodan komma lite närmre, och när hon var så pass nära svanarna så insåg hon att dem var annorlunda.
Dem väntade ut henne, dem hade tålamod.
Dem gav henne en ny låga till att inte ge upp.
Svanarna umgicks och pratade med henne på ett sånt sett som fick grodan att känna sig synlig.
Sakta men säkert så hjälpte svanarna till att krossa den där stenen på grodans rygg som fått henne att drunkna flera gånger.
Först så var grodan rädd när hon kunde andas ut ordentligt och visa att hon var full av sår från där stenen hade suttit.
Hon kände en saknad, stenen var ändå något hon burit på så länge att smärtan blivit en typ av beskydd.
Men den saknaden försvann mer och mer ju mer hon spenderade tiden med svanarna och visade hennes personliga sida.
Hon blev accepterad och fick ett kärleksfullt band till alla.
Men det var en svan som fångade grodans ögon, hon drogs mer till den svanen och dem började umgås flera dagar tillsammans.
Grodan fick bo med svanarna och ju längre tiden gick desto mer förändrandes grodan.
Hon växte upp och fick mer kött på benen, hon blev att må bättre och hon kände en äkta kärlek från svanarna.
Hm...? Det där påminner ju lite om hur mitt liv var.
Nåväl~
Vi får åtminstone veta att grodan kommer leva lycklig med svanarna i alla sina dagar~
Som å läsa om grodans kusin paddan. Tyvärr har inte stenen där lossats allt förmycket än. Paddan är rädd. Livrädd, att bli av med det lilla som håller ihop henne. För när stenen försvinner öppnas stora otäcka infekterade sår som kanske inte håller ihop Kroppen. Vilket fall som helst så är kusin padda stolt över grodan :-)
Å paddan kommer ta av sig stenen en dag men det tar bara lite tid <3