Emie Persson~

Under tiden på BB så fick vi besök av familjen, och min pappa och hans tjej Anna kom och hälsade på.

Samt att mamma Lotta och hennes man Willy och min syster Rebecka kom och hälsade på Anna.

Det var riktigt trevligt faktiskt.

Träffade även en annan kvinna som fick barn samma dag som mig, och vi samtalades en del.

Dagarna gick förövrigt ganska långsamt, kände mig ensam. Hade familjen som kom varje dag ett par timmar och hälsade på som målstolpe.

Men när dem åkt hem så kände jag sådan separationsångest.

Ensamheten gjorde ont inom mig,

Jag vart genast så osäker på min roll som mamma.

Ringde otaliga gånger till Daniel och grät och var ängslig.

Hörde även av mig till Birgittha för att få prata av mig.

Tiden på BB var en trygghet även ändå ett sånt stort svart hål av tortyr som sköljdes över mig.

Kände mig smått övergiven och sårad.

Det roliga var att jag pratade med en vännina till mig och en morgon när jag skulle äta frukost så ser jag henne i ögonvrån.

Hon bar läkarkläder och jag blev så glad att få träffa henne.

Fick reda på att hon jobbade på BB avdelningen.

När vi kommit hem och blivit välkomnade ordentligt och alla har fått hälsa på Anna så somnade vi gott i sängen.

Jag vaknade lite smått i panik. 

Letade efter Anna och yttrade mig att " jag har tappat Anna."

Daniel kom fram direkt och lugnade mig genom att säga att hon ligger i spjälsängen.

Dem första dagarna var osäkra, roliga och spännande.

Varje blöjbyte var inte sig likt dem andra som varit, samma sak gällde amningen.

För varje byte och ammning så blev Daniel och jag ett steg säkrare på hur man sköter om Anna.

Men det är fortfarande en lång väg att gå.