Emie Persson~

Har även hela sängen ensam för mig själv, min Karl är och hälsar på ett par kompisar, jag klagar inte, tycker är det skoj att han umgås med dem.

Men ändå så saknar jag honom.

Mina tankar är att jag längtar tills beräknat datum kommer för bebisen, vill träffa henne nu!

Det är som när man går förbi en restaurang och man känner hur gott det luktar och man skulle verkligen vilja ha sig lite mat.

Men man får nöja sig med att känna lukten bara.

Så är det för mig, jag får nöja mig med att känna fosterrörelserna tills det är dags. 

Hur kommer det gå egentligen?

Som jag känner nu så kommer alla mina nära få spunk på mig för att jag kommer tjata och gnälla att jag vill träffa och hålla lilla tjejen.

Det känns också som att jag drar mig själv tillbaka mer. För att jag inte vill gnälla sönder på familjen. 

-Skyller på graviditeten där-

Känner även press på mig själv också för att vi inte hunnit med att fixa i ordning det lilla som är kvar till bebisens ankomst. Och det är 66 dagar kvar. För er kanske det känns "meh, det finns ju gott om tid." 

Men för mig så går jag miste om så mycket tid när jag inte kan förbereda fullt ut.

Men ändå så blir min "boa" känsla tillfredsställd när jag städar och fixar i ordning i hemmet. Men det är inte tillräckligt, det kanske är därför jag blir så tillbakadragen.

Jag vet att det kommer gå över, men just nu så är det lite jobbigt.