Emie Persson~

Jag verkligen avskyr. nej jag HATAR verkligen!
När verkligheten kommer som en hård käftsmäll som slår till en i ansiktet så att man har svårt att hålla tillbaka sina tårar och sin ilska att vilja slå tillbaka.
Jag höll ihop tills jag kom in till rummet, då fick kudden rejält med stryk och jag släppte ut mina tårar.
Anledningen till varför jag reagerade så starkt,var för att en random person frågade tidigare idag om jag inte skulle ta på mig en större skjorta?

Jag vet mycket väl att den var kanske lite för tajt för mig, men jag trivdes så bra i den, OCH jag kände mig vacker i den!
kände hur tyget kramade om min bebismage bekvämt.

Jag var glad, stolt, och nöjd över mig själv.

På några sekunder så försvann dem där positiva känslorna och blev utbytta med sorg,skam,ilska och att jag inte vill ha på mig något "åtsittande" igen. Jag gick in på rummet, slet av mig skjortan och tröjan jag hade under, böt genast om till något mer slappt medans tårarna lekte vattenfall.

Ja ni kanske tycker att jag över reagerade. det skiter jag fullständigt i om ni gör, det är ett fritt land så tyck vad ni vill. 

jag reagerade och det jag kände när jag väl reagerade så var en sån stark ledsamhet.

Visste inte direkt hur jag skulle göra för att bli på bättre humör, det vet jag fortfarande inte.

 

Jag var glad att det äntligen hade börjat synats att vi väntar barn,och att jag fick den där mysiga känslan av att dem där extra kilona som jag gått upp passade mig lika bra som askungens glas sko.

Jag kommer till ro varje gång jag känner bebisen röra sig och sparka, då vet jag att hon mår bra, då kan jag andas ut och slappna av mer.

 

Men nu så känner jag bara sån tveksamhet inom mig själv, jag är ledsen & besviken.

Det börjar kännas jobbigt att vara så långt borta från sig själv. både fysiskt och psykiskt. 

Mitt fysiska tillstånd har sjunkit,blir lättare anfådd och knäsvag än tidigare,medans mitt psykiska har ökat i hästlängder, Det är ju en bra sak att mitt psykiska mående är stabilt. 

Men.. jag saknar mina spontana snabba lång promenader,och få sjunka in i musikens värld ett tag och dansa loss. Det är ett fysiskt behov som behövs fyllas på, men det får vänta tills bebis är ute.

 

Är det en svaghet att reagera på en sån där liten sak?

Var allt det här en del av den "Riktiga" Emma som kom fram?

Eller var det 100% hormoner som tog över?

 

Det är nog något som jag inte kommer få reda på.

 

Kthx Bye // Emma