Emie Persson~

Nu förstår jag äntligen citatet "kärleken är blind" 

Jag själv tycker det borde heta " kärleken GÖR en blind"

Jag har inte haft möjlighet att prata med min pojkvän, och när jag väl får chansen.. vad gör jag!? 

jo jag sårar honom genom att låta som en avundsjuk bitch!

jag hatar mig själv innerst inne för det jag gjorde. 

och jag kommer inte skylla på att jag var avundsjuk, självklart så var jag det. 

Men man måste kunna kontrollera sina känslor någonlunda och inte låta dem styra över en själv. 

I mitt fall så var det så att jag lät mina känslor styra, vilket jag ångrar så mycket!

men gjort är gjort...

 

Jag minns så väl när jag träffade honom första gången, jag stod som ett fån och bara pekade på honom och gapade. Sen tog jag mig modet och fick en kram~ 

Blev totalt förälskad i denne person <3

Det minnet får mig att fnittra än i dag,fast jag har fällt så många tårar den här kvällen.

Och jag måste seriöst tacka en specifik person, för utan hans agerade mot mig, så skulle jag nog inte fått chansen att utveckla mina känslor för min nuvarande.

Ironiskt va? mitt ex.. gjorde så jag träffade mannen jag älskar nu!

 

nog talat om den där saken!

Det jag försöker komma till är att jag har varit så blind och inte sett alla små signaler jag har fått från min kille, jag har varit så fast i mina egna tankar och låtit avundsjukan ta över mig helt.

Han kämpar så otroligt hårt för det han älskar!

Och jag är den där lilla taggen som hindrar han att fullborda sina drömmar.

Jag tog han för givet, trodde att jag skulle få vara med honom vad som än händer!

jag har varit så självisk och patetisk. Jag har velat ha han för mig själv, OK vem skulle inte vilja ha prince charmig för sig själv? 

Men det går inte~ 

 

Anyhow av någon konstig anledning när jag låg i sängen och trodde jag skulle gråta mig till sömns, så gick jag ut till köket och stirrade på kylskåpet. 

Där satt ett brev jag fått av honom precis när vi träffades, så jag bestämde mig för att läsa det, och självklart så grät jag mer. MEN det var glädjetårar!

 

Allt kom tillbaka!

Alla fina & muppiga minnen vi delat, och hur han får mig att skratta så jag får ont i magen. xD

Vår första kyss~

Glädjen jag kände inom mig när jag vaknade upp bredvid honom

Hur mysigt det kändes när vi rökte tillsammans

Hur han tröstade mig när jag var ledsen,hans ord ekar fortfarande inom mig "det är bara en tanke" <3 

När jag inte var med honom så hade jag ofta fått ett morgon sms av honom, och det gjorde hela min dag!

Känslan hur det pirrade i kroppen när jag mötte upp honom på stationen.

 

Jag hatar mig själv att jag förstörde det fina..

Men jag är så tacksam att jag fått vara med honom dem här månaderna.

Det vi har gått igenom ska ingen få gå igenom, från min sida har det varit ångest, depression,avundsjuka*1000 och så jävla mycket sorg. Allt har varit svart för mig.

 

 

Det som har hänt nu är det sista på det här mörka kapitlet hoppas jag!

So...lets start over? :)

 

Om han läser det här så vill jag bara säga en sak: TACK för allt <3