Jag försökte återigen komma tillbaka till paraplydrinken och bubbelpoolen genom att andas in denne gudomliga gas.

Det gick verkligen inte.

Jag var mer vaksam och någorlunda fokuserad på vad som hände.

Tiden existerade inte för mig.

Det sista jag minns innan krystvärkarna drog igång var att jag kände ett sådant stort behov av att få gå på toaletten.

Upp från sängen Som en hjulbent pensionär, använde mig av gåstolen och jag vägrade att stänga toalett dörren.

Jag försökte göra mitt behov men det gick inte. 

Jag skrek efter Birgittha och minns så väl att jag sade att jag kommer tappa medvetandet.

Var någorlunda panikslagen och rädd.

Hon ringde på klockan och hjälpte mig upp från toaletten.

Tillbaka till sängen igen.

Åsa kom in och hon ville kolla hur mycket jag hade öppnat mig.

Den här gången fick hon det.

När hon gjorde det så kom det änglasång från henne.

Hon kallade på en till barnmorska och hon kom inrullandes med en vagn med läskiga verktyg!

Hon drog även upp benstöden så jag kunde ha benen där.

Först så tvekade jag. 

Min röst nådde inte fram.

Men jag gjorde som hon sade, upp med benen på stöden och fram med lustgasen igen.

Andas in, invänta en krystvärk och ta i!

Det kändes som jag skulle gå av!

Jag hade Daniel på vänster sida, och Birgittha på höger om mig.

Dem båda var så starka! Dem hjälpte mig igenom krystvärkarna.

Nu hade lustgasen fått sig en utskällning, jag ville verkligen inte ha den. Den gjorde mig så ofokuserad att den fick dra åt helvete.

Jag försökte andas med näsan och ut genom munnen, vissa fall så gick det inte, men jag tyckte det gick ganska galant ändå tack vare Daniel och Birgitthas sympati andning.

Efter tre-fyra krystvärkar så ser jag Birgittha filma mig, jag var så fysiskt och psykiskt trött, Men när jag såg kameran så kom min lustigkurriga sida fram, mina ögon glittrade till och jag yttrade

mig glatt : "HEJ! JAG FÖDER BARN!"

Sen så var det dags att krysta igen, minns inte hur många krystvärkar jag hade, men klockan 04:38 kom ett välskapt barn till världen.

Från den första krystvärken så varade utdrivningsskedet ca en halvtimme.

Alla jobbade på så bra!

Vi var ett kanonbra team.

När Anna var ute och hon låg på mitt bröst så gick Birgittha ut, antingen för att hämta Robin.

Daniel och jag var ensamma på rummet med barnmorskan.

Jag skulle behöva sy.

Fick en bedvövningsprej som skulle bedöva områdena som skulle sys.

Den hjälpte verkligen inte.

Kanske var det så att Åsa inte väntade tillräckligt länge för att bedövningen skulle börja verka.

Ont gjorde det iallafall, självaste förlossningen gjorde ont med, men det minskade så fort Anna var ute.

Varje gång nålen åkte in genom min kropp kändes som att man blev stucken flera gånger av en nål som var brännhet.

Tiden existerade inte för mig.

Jag höll Daniel i handen och hade Anna på bröstet.

Jag var så glad, trött, och lättad att väntan var över.

Minns att jag räckte ut min andra hand till Åsa och gjorde en high-five med henne när hon var klar med att sy ihop mig.

Daniel fick äran att klippa navelsträngen.

Han var en sån klippa!

Starkare och vackrare man kan man inte hitta.

Min kärlek blev ännu starkare till honom.

Jag total däckade och fick sova med Anna på bröstet ett par timmar innan det var dags att få byta avdelning till BB.

Sen var det dags att få rummet vi skulle bo på ett par dagar.