Morgonen började som vanligt, kaffe och frukost.

Minns såväl att Birgittha frågade mig hur jag kände, och jag svarade något i stil med att det känns som man går i lågstadiet och man ska ut på utflykt för första gången.

Kanske berodde det på den kyliga höst luften som sipprade in genom ett öppet fönster som någon glömt stänga, Eller den där spänningen som man kände i hela kroppen.

Vi ankom till Örebro förlossning klockan 08:00 den 22/8.

Daniel, Birgittha och Robin följde med mig, och vi fick en snabb guidad Tour innan vi fick rummet som vårat barn skulle bli förlöst i.

Barnmorskan som tog emot oss hette Marianne, och hon var väldigt pedagogisk och hade ett sinne för humor.

Jag gillade henne skarpt!

Vi boade in oss på rummet och jag fick ligga på sängen som stod mitt i rummet,

Det mest komiska med denne maskin var att efter jag fått första dosen cycotec så började det spänna till fruktansvärt mycket i magen.

FÖRVÄRKAR!!

Det kändes som att jag fick förvärkarna från maskinen och inte från cycotecen som jag druckit.

Vissa förvärkar kände jag inte av, men jag minns så väl att en förvärk var så plågsam att jag brast ut i tårar och jämrade mig. Försökte andas i profylax men det gick inte så bra.

Minns också att min svärmor frågade mig hur stark jag trodde förvärken var.

Mitt svar var 80-90?

När jag fick höra att den bara låg på 20 så kände jag en våg av att jag ville ge upp, så ont som jag hade då var skrämmande!

-hur ska jag klara av krystvärkarna?!

Upprepade jag mentalt ett par gånger.

När smärtan avtog efter ett par sekunder så kunde jag andas ut och slappna av. 

När jag fick den andra orala sprutan av cycotec så var det dags för barnmorskebyte.

Elisabeth!

Det första jag gjorde som var hemskt var att jag dömde hennes utseende före hennes personlighet.

Hon såg så barsk och sträng ut.

Jag minns att hon kände på magen och hur hon tryckte på den gjorde att jag nästan skällde på henne för att hon hade vassa naglar.

Jag vet inte om det var det som gjorde att hon blev varsamt försiktig med mig, och att hon blev genast mycket snällare.

När andra sprutan var intagen så var det återigen dags för CTG maskinen.

Samt att hon kollade hur mycket jag hade öppnat mig, OM jag hade det.

Jag andades in med näsan och it genom munnen medan Elisabeth undersökte mig.

Den känslan var så obekväm!

Höll Daniel i handen och försökte skingra tankarna.

Minns inte vad klockan var exakt, då minnet är lite diffust.

Men det var någon gång på tidig eftermiddag.

Jag fick lunch, och den var så god!

Broccoli paj med körsbärssaft.

Satt och åt medan jag andades igenom förvärkarna, kände hur mitt samvete kom krypandes för varje tugga jag åt.

-varför får inte Daniel, Birgittha och Robin något att äta?

Jag frågade ett par gånger om vi skulle dela på pajen.

Men dem sade att jag kommer behöva den energin.

Jag kände sån otrolig skam!

Kände mig så elak, jag blev lite irriterad att dem inte fick mat!

Dem var där som stöd för mig, så varför skulle dem inte få äta?!

Återigen den mentala käftsmällen kom.

Men den försvann ganska fort när jag fick se att dem åt sån där plock-sallad som dem köpt på Pressbyrån.

då kunde jag sluta oroa mig för deras välmående.

Jag satte mig i duschen och spolade varmt vatten på magen, tror jag satt där i ca en timme.

Det var så skönt!

Timmarna gick och jag tror att jag lyckades somna en stund, för jag vaknade till att det kom en kvinna som jag aldrig sett tidigare, ett till barnmorskebyte!

Den här gången blev det samma sak, jag dömde boken för dennes utseende.

Hennes ögon var så stora, kändes som att jag skulle sugas in i dem och falla ner i helvetets avgrund.

Åsa hette hon.

Men ack så snäll hon var.

Förutom då när hon skulle kolla hur mycket jag öppnat mig.

Hon förde in fingrarna så fort och så hårt att jag skrek ut 

Efter det så fick hon inte kontrollera mitt öppningsskede.

Jag blev rädd för den smärtan.

||Andra delen av förlossningen kommer nästa vecka~||