Låg kvar i sängen och lät tårarna ta kontroll.

Har haft sån mensvärks liknande känsla i 2 dagar nu, och igår så började det hugga till ordentligt nertill.

Tankar som att jag kanske inte klarar av att förlösa Lill tjejen, att jag kanske får panik när det väl är dags kom över mig som en våg av iskallt vatten.

Jag är lite rädd!

Det är jobbigt både fysiskt och psykiskt just nu.

Om jag fick välja så föredrar jag den fysiska smärtan,vet att den läker snabbare än mina hjärnspöken.

Turen är att jag har en sån stöttande älskling, han kröp upp bredvid mig och höll om mig tills jag lugnat ner mig.

Hans ord fick mig att blicka framåt.

Jag är inte svag!

Jag vågar visa känslor, och uttrycka mig kroppsligt när min röst inte når fram.

När jag väl blivit gladare efter min gråtattack så fick jag ett jätte roligt uppdrag av min svärmor att redigera några bilder hon tagit.

Så då blev jag på ännu bättre humör.

Jag har dock fortfarande ont nertill då och då.

Men jag ser det som ett tecken på att hon förbereder sig för att komma till världen.

Längtan är stor!

Så det onda jag känner är värt det.

För i slutändan så kommer vår dotter.

Sen så tror jag att kroppen vill visa att det är inte första gången det kommer göra ont angående ens barn, det kommer vara bråk och sorg.

Så det kanske är en påminnelse om att det inte kommer vara En dans på rosor hela tiden.

Vad tror ni?

thxbye~