Ett minne som kommer när jag tänkte på detta var under lågstadiet på gymnastiken.

Vi hade en liten stund att varva ner och slappna av innan vi skulle gå in till duscharna.

Jag minns så väl att man låg på dem blå tunna madrasserna och hade sina ögon stängda.

Gick det att slappna av?

Nej, jag var så fundersam över massor av saker. Funderade på vad jag skulle göra på rasten, och jag tänkte även på vad det blev för lunch i skolan.

Samt att det där knarrande ljudet från när fröken gick på gymnastiksgolvet och lade sin hand på varje elevs axel.

Eller jag vet inte om hon gjorde det på alla,men på mig så kände jag hennes hand på axeln.

Det var en signal på att man skulle resa sig upp i tystnad, lyfta upp madrassen som man sedan skulle bära några meter för att ställa in den på rätt plats.

Lättare sagt än gjort.

Jag reste mig upp och det lät från plasten, då mitt svett hade Klibbats mot madrassen. Och när man ska ta i för kung och fosterland för att BÄRA madrassen till sin ursprungliga plats.

Jag kunde inte bära den. Så jag släpade den.

Det lät i hela salen när man kånkades med den.

Samt några tunga flås och suckar kom från mig.

När madrassen väl var inne där den skulle stå så går man på det där knarrande golvet mot omklädningsrummet, öppnar dörren så försiktigt man bara kan för man vet att den gnisslar.

Vilket den gjorde bara ibland.

Kommer jag få uppleva det någonsin igen?

Tror inte det.

Har ni något som ni tror att ni inte kommer få uppleva igen?

Kthx bye~