Efter förlossningen del 1.
0Jag trodde att förlossningen skulle vara det mest påfrestande en kvinna någonsin upplevt.
I vissa fall kanske det är så, men inte för mig.
När vi kom upp till BB avdelningen så var jag så trött, hade Anna i famnen och barnmorskan Karin rullade in oss på det rum vi fick, nummer 22.
Tanken slog mig att det var just den 22:dra som vi blev igångsatta. Komiskt!
Jag fick hjälp att komma upp i sängen och Karin lade Anna på mitt bröst, vi sov så ett par timmar, minns att jag vaknade och bara låg och kollade på denne vackra lilla människa som bott i min mage.
Kunde även inte förstå att jag och Daniel blivit föräldrar.
Jag var osäker,lycksalig,och rädd.
Nu skulle jag ta hand om ett barn och hinna med att ta hand om mig själv.
Där kom dem första mentala käftsmällarna.
-kommer det gå bra?
-hur byter man blöja?
-hur ska man hålla detta ömtåliga kärleksbarn?
-hur vet man att hon äter ordentligt?
-vad ska jag göra när hon gråter?
Jag levde med skräcken, den kramade om mitt hjärta så hårt vissa gånger att jag inte visste vad jag skulle göra för att stilla Annas gråt och skrik och min oro och rädsla.
Räddningen var den vita adaptern med röd knapp på.
Jag ringde på den nästan stup i kvarten och frågade massor av saker.
Barnmorskorna på BB kom in på rummet och dem var alltid lika vänligt bemötta.
Speciellt Barbro!
Hon hade sina arbetskläder på och man kunde urskilja några grå hårstrån i hennes korta ljusbruna hår. Hennes leende var även något jag lade märke till, det var så fullt av liv, inget falskt hos henne alls.
Hon kom in och presenterade sig, och såg att jag ammade Anna.
-vad fint hon suger på bröstet.
Dem orden var som änglasång för mig!
Min skräck och oro fick sig ett slag tillbaka, nu var det dags att ta fram styrkan och bekämpa den!
Vi samtalades lite och sen skulle jag kissa på en potta som mätte urinen.
Det kändes som jag satte mig på glödande kol!
Det brände och sved så ofantligt mycket, men jag kunde kissa någorlunda bra.
Fick två 600 gram alvedon och en diclofenac för att stilla smärtan.
Den fysiska smärtan var inget jämfört med den psykiska.
Jag hade ont fysiskt, kunde inte gå normalt för det kändes som att stygnen var gjorda av sandpapper.
Mina ben ömmade, magen värkte,speciellt efter när jag hade Ammat.
Men det psykiska var hela tiden där,det väntade på en möjlighet när jag var som mest sårbar.
Den gav mig hemska mardrömmar, och tankar.
Mardrömmar som att jag lämnade Anna obevakad i sängen och hon rullade ner och slog sig fördärvat.
Det var den första drömmen, och den var den mildaste av dem jag haft hittills.
Den andra kom när jag kommit hem, då drömde jag att hon fick ett badkar över sig.
Den sista drömmen var ännu värre, då drömde jag om självaste förlossningen, barnmorskan skulle hjälpa till att dra ut Anna medan jag krystade, komplikationen som uppstod var att hon blev sliten mitt itu.
Vaknade den natten av att jag grät och var så rädd!
På dagtid när mina tankar var mörka så grät jag i Daniels armar och pratade ut om tankarna mellan varje snyftning.
-tänk om jag blir som mamma.
-varför gjorde vi inte abort?
-jag är rädd.
Dem tankarna kom också smygandes.
Jag älskar våran dotter, och jag är riktigt glad att hon blev till.